enkelimainen

Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i 5 månader.
Jag vill ha mer mer mer månader.
Men nu blir det mer "my story"!
Att leva i ett förhållande med adhd är inte det lättaste, man blir som katt och råtta, tom och jerry.
Det är kämpigt, men det går bara man vill.
Det gäller att ha tålamod, till högsta grad.
Men jag lever i en bubbla, jag ser allt men jag kan inte nå fram till det jag ser.
Det känns som att jag verkligen ger allt och kämpar för att hålla vänskap och familjen uppe, men det jag gör visar inga resultat.
Jag tränar en gång i veckan vilket är för lite, jag går i skola till halv4 varje dag och är hos psykologen varje onsdag kl 16.00.
Allting tar all energi, då menar jag verkligen all energi går åt.
Jag har en underbar pojkvän, men jag är nog inte så underbar, Oscar?
Jag kryper på knä för att få fram det vi vill.
Helst vill jag bara spola fram tiden, att bara tänka på hur ont det kommer göra att vara utan Oscar får mig att skrika av panik och nästan hyperventilera.
Jag ska nu försöka skriva av mig känslorna lite grann och försöka se vad det står, tårarna är i vägen.
Jag är så rädd för hur allting kommer bli i framtiden, jag hatar förändringar till en viss del.
Hur många ser egentligen min tomma blick? Jag bara tomstirrar även om det inte syns. Jag kan inte visa mitt inre.
Inom mig finns det ingenting längre, jag vet inte ens om jag har ett hjärta kvar.

Mitt liv bygger inte på nånting. Jag lever, en dag kommer jag dö.
Vad är det vi vill egentligen med livet? Vad är det gud ville att vi skulle göra?
Hur lätt är det att uppfylla hans krav när det bara är massa skit runt om i världen.
Vi måste hitta meningen med livet, jag har inte gjort det än.
För nu vill jag vara frisk, precis som ni.
Jag vill kunna se och nå fram, jag vill kunna visa resultat och visa vem jag verkligen är.
Tror inte att någon har sett mitt riktiga jag egentligen.
Hur ska jag då kunna visa vem jag är och få folk att tro att det är jag?
Innerst inne vet jag att jag inte rör en fluga för när, men det har jag nu gjort.
Saker hela tiden.
Jag blir galen, jag kan inte fortsätta.
Min hjärna har kortslutning och just nu behöver jag en elektriker.
Det går inte längre.
Sen att allt gammalt också kommer upp då och då gör inget bättre, som mina år som mobbad.
Även då försökte jag att få vänner, jag försökte nå fram. Men jag satt fast.
Jag var rädd och visste inte hur man gjorde.
Jag fick aldrig gå på dagis och började bara skolan direkt, i stort sett 9år i skolan har jag blivit mobbad på ett eller annat sätt. Men ingen ser, ingen hör. Det är för att man är rädd att göra nånting.
ÖPPNA ÖGONEN
BÖRJA LYSSNA
VÅGA SÄGA TILL
Vi måste göra nått för att slippa se barn växa upp utan vänner.
Det är ni som måste hjälpa mig! Jag kan inte göra allt, jag behöver er hjälp.
Var inte rädd, samla mod nu sverige.
Gå med i min kampanj "stoppa mobbning".
Vill ni gå med, adda mig då på [email protected]

Enkelimäinen