enkelimainen

Genom hela mitt liv har jag alltid försökt att vara en starka.
Jag har lyckats ganska bra om man då också tänker efter.
Men då morfar dog så förändrades allt, jag ville inte inse att han lämnade mig.
Morfar som alltid fanns där.
Jag accepterade allt annat runtom mig men inte att morfar försvann, det är 7 år sedan nu och jag tänker på det fortfarande. Jag minns det som igår.
Allting gick nästan som det skulle tills jag blev ställd inför rättvisan.
Jag som psykiskt sjuk ungdom, som bara låg hela dagarna och svälte sig fick ingen hjälp. Psykologerna var där och hjälpte på det sättet men skolan då? Jag blev dömd till någon jag inte var.
Åren gick.. Jag började gymnasiet, men hoppade av och nu detta år, 2009 så började jag igen.
Ca 2 månader innan skolstart så fick jag diagnosen Bipolär.
Vilket fick mig att förstå varför jag har mått som jag gjort och varför jag inte sett allt det andra ser. Jag lever inte som alla andra. Jag får ständigt äta mediciner och går till en psykolog 1 dag/veckan. Jag får gå på olika möten som DISA, tjejgrupp för att prata och träffa andra människor som mår som jag.
Det är så mycket och jag förstår inte hur folk kan kalla en psykisktstörd osv bara för att man är manisk.
Nu igår fick jag reda på att jag har adhd.
Det förklarar också hur jag lever, jag är inte en bra person, speciellt inte mot mina föräldrar.
Men jag gör mitt bästa. Jag kämpar dagligen med att hinna med allt en normal människa gör, men jag fixar det oftast inte! Som skolan till exempel, det finns ingen koncentration.
Ni kommer få följa mer med mig in i min vardag och hur jag lever dag för dag, vad jag ser och inte ser.

Sen till min föreläsning om mobbning.
Inte långt kvar dit nu.
Men som sagt, den handlar då om dom som är utsatta.
Jag var en utav dom, mer eller mindre genom hela min skoltid.
Jag har alltid varit kort.. Så genom tiderna så har folk retat mig för att jag alltid varit minst, för att jag hade separationsångest och kunde inte lämna mamma, det var inte så konstigt efter hennes cancer och för att jag kom in i puberteten precis som alla andra och blev kallad "tjockis" , "fetto" osv..
Det var där min svåraste kamp var när jag började svälta mig själv, spydde upp maten vissa gånger och blev undernärd.
Varje dag för mig är en kamp, så människor borde tänka lite mer på vad dom säger, för minsta lilla kan såra.

Enkelimäinen