enkelimainen

Och det börjar bli riktigt kallt.
Var bara 3 grader ute imorse, det märktes ju speciellt när lillkatten ville in hela tiden.
Var också nyss ut och särade på catfighten mellan katten o grannkatten, jävla snubbar alltså.
Nu ska jag bada, bättre inlägg kommer när jag inte är så trött.

Enkelimäinen

Det har varit ganska segt på inlägg nu, men det kommer det kommer.
Livet rullar på, det känns ju skönt.
Jag är mer kär i Oscar, det är ju så när känslorna bara växer.
Honom vill jag inte vara utan.

Inte varit på skolan på två dagar nu heller, men jag behöver lite vila efter allt som hänt nu på slutet.
Idag börjar också DISA gruppen som jag kommer gå på i 10 veckor nu, varje tisdag, känns skönt att vara tillbaka där. Det är jätte bra att få vara med på.
Man lär sig något nytt hela tiden och får träffa människor som har det likadant, mer eller mindre.
Vi har alltid trevligt på det.
Har också katten i mitt knä, massa mys, men saknar Oscar.
Sen imorgon får jag reda på ny medicinering, äntligen får man kanske till alltihopa.
Hoppas då också att jag bara behöver äta adhd medicinen.

Sen har jag en fråga, varför luktar katten blöt hund?

Enkelimäinen

Jag lovar att ställa allt till rätta.

Enkelimäinen

Jag och min pojkvän har snart varit tillsammans i 5 månader.
Jag vill ha mer mer mer månader.
Men nu blir det mer "my story"!
Att leva i ett förhållande med adhd är inte det lättaste, man blir som katt och råtta, tom och jerry.
Det är kämpigt, men det går bara man vill.
Det gäller att ha tålamod, till högsta grad.
Men jag lever i en bubbla, jag ser allt men jag kan inte nå fram till det jag ser.
Det känns som att jag verkligen ger allt och kämpar för att hålla vänskap och familjen uppe, men det jag gör visar inga resultat.
Jag tränar en gång i veckan vilket är för lite, jag går i skola till halv4 varje dag och är hos psykologen varje onsdag kl 16.00.
Allting tar all energi, då menar jag verkligen all energi går åt.
Jag har en underbar pojkvän, men jag är nog inte så underbar, Oscar?
Jag kryper på knä för att få fram det vi vill.
Helst vill jag bara spola fram tiden, att bara tänka på hur ont det kommer göra att vara utan Oscar får mig att skrika av panik och nästan hyperventilera.
Jag ska nu försöka skriva av mig känslorna lite grann och försöka se vad det står, tårarna är i vägen.
Jag är så rädd för hur allting kommer bli i framtiden, jag hatar förändringar till en viss del.
Hur många ser egentligen min tomma blick? Jag bara tomstirrar även om det inte syns. Jag kan inte visa mitt inre.
Inom mig finns det ingenting längre, jag vet inte ens om jag har ett hjärta kvar.

Mitt liv bygger inte på nånting. Jag lever, en dag kommer jag dö.
Vad är det vi vill egentligen med livet? Vad är det gud ville att vi skulle göra?
Hur lätt är det att uppfylla hans krav när det bara är massa skit runt om i världen.
Vi måste hitta meningen med livet, jag har inte gjort det än.
För nu vill jag vara frisk, precis som ni.
Jag vill kunna se och nå fram, jag vill kunna visa resultat och visa vem jag verkligen är.
Tror inte att någon har sett mitt riktiga jag egentligen.
Hur ska jag då kunna visa vem jag är och få folk att tro att det är jag?
Innerst inne vet jag att jag inte rör en fluga för när, men det har jag nu gjort.
Saker hela tiden.
Jag blir galen, jag kan inte fortsätta.
Min hjärna har kortslutning och just nu behöver jag en elektriker.
Det går inte längre.
Sen att allt gammalt också kommer upp då och då gör inget bättre, som mina år som mobbad.
Även då försökte jag att få vänner, jag försökte nå fram. Men jag satt fast.
Jag var rädd och visste inte hur man gjorde.
Jag fick aldrig gå på dagis och började bara skolan direkt, i stort sett 9år i skolan har jag blivit mobbad på ett eller annat sätt. Men ingen ser, ingen hör. Det är för att man är rädd att göra nånting.
ÖPPNA ÖGONEN
BÖRJA LYSSNA
VÅGA SÄGA TILL
Vi måste göra nått för att slippa se barn växa upp utan vänner.
Det är ni som måste hjälpa mig! Jag kan inte göra allt, jag behöver er hjälp.
Var inte rädd, samla mod nu sverige.
Gå med i min kampanj "stoppa mobbning".
Vill ni gå med, adda mig då på [email protected]

Enkelimäinen

Genom hela mitt liv har jag alltid försökt att vara en starka.
Jag har lyckats ganska bra om man då också tänker efter.
Men då morfar dog så förändrades allt, jag ville inte inse att han lämnade mig.
Morfar som alltid fanns där.
Jag accepterade allt annat runtom mig men inte att morfar försvann, det är 7 år sedan nu och jag tänker på det fortfarande. Jag minns det som igår.
Allting gick nästan som det skulle tills jag blev ställd inför rättvisan.
Jag som psykiskt sjuk ungdom, som bara låg hela dagarna och svälte sig fick ingen hjälp. Psykologerna var där och hjälpte på det sättet men skolan då? Jag blev dömd till någon jag inte var.
Åren gick.. Jag började gymnasiet, men hoppade av och nu detta år, 2009 så började jag igen.
Ca 2 månader innan skolstart så fick jag diagnosen Bipolär.
Vilket fick mig att förstå varför jag har mått som jag gjort och varför jag inte sett allt det andra ser. Jag lever inte som alla andra. Jag får ständigt äta mediciner och går till en psykolog 1 dag/veckan. Jag får gå på olika möten som DISA, tjejgrupp för att prata och träffa andra människor som mår som jag.
Det är så mycket och jag förstår inte hur folk kan kalla en psykisktstörd osv bara för att man är manisk.
Nu igår fick jag reda på att jag har adhd.
Det förklarar också hur jag lever, jag är inte en bra person, speciellt inte mot mina föräldrar.
Men jag gör mitt bästa. Jag kämpar dagligen med att hinna med allt en normal människa gör, men jag fixar det oftast inte! Som skolan till exempel, det finns ingen koncentration.
Ni kommer få följa mer med mig in i min vardag och hur jag lever dag för dag, vad jag ser och inte ser.

Sen till min föreläsning om mobbning.
Inte långt kvar dit nu.
Men som sagt, den handlar då om dom som är utsatta.
Jag var en utav dom, mer eller mindre genom hela min skoltid.
Jag har alltid varit kort.. Så genom tiderna så har folk retat mig för att jag alltid varit minst, för att jag hade separationsångest och kunde inte lämna mamma, det var inte så konstigt efter hennes cancer och för att jag kom in i puberteten precis som alla andra och blev kallad "tjockis" , "fetto" osv..
Det var där min svåraste kamp var när jag började svälta mig själv, spydde upp maten vissa gånger och blev undernärd.
Varje dag för mig är en kamp, så människor borde tänka lite mer på vad dom säger, för minsta lilla kan såra.

Enkelimäinen

Iva testet visade att jag hade alla svårigheter av ADHD.
Sista slaget på spiken blev idag.
Känns att det blir allt för mycket, hur ska jag sortera det här?

Enkelimäinen

Oscar Sandström, jag kommer aldrig att sluta älska dig.

Jag älskar dig, du är min kärlek.
Det finns inget bättre än att vakna upp och höra dina andetag.
7/5 -09
En dag att minnas




Enkelimäinen

Godkväller, Sverige.
Vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Dagen har väl varit bra, rätt stressig och deppig.
Har jätte konstiga magsmärtor, vilket inte är så skönt. Det är inte mensvärk men det gör ont ner mot livmodern/äggstockarna. Vet inte vad det kan vara.
Vi får avvakta.
Imorgon är det skola igen, vilket känns skönt, efter som att allt rullar på.
Sen klockan 16.00 ska jag till psykologen och får reda på testet, håll tummarna!
Sen så kommer Sandra upp och ska fotografera lite till min affisch till föreläsningen.
Ska bli roligt!

Dagen jag fick reda på att jag är bipolär..
Det var som en chock, en elchock rätt igenom kroppen. Jag kunde liksom inte riktigt greppa tag
om dom orden eller om känslan.
Jag döljde den smärtan ganska rejält, visar aldrig att jag är svag utav bara tanken att jag är sjuk och måste leva med mina mediciner dagligen. Men ni ska veta att inombords så är jag bara i trasor.
Jag slets isär.
Det är ca 2 månader sedan nu och alla sår läker ju med tiden. Men det har tagit 7 år för mig att komma över morfar och jag har ännu inte lyckats, så det kommer ta sin tid för mig att komma över min diagnos också.
För er som inte vet så är bipolär en manisk sjukdom, tillhör förstämningssyndromen eller de affektiva syndromen. Vid bipolärt syndrom upplever en person maniska episoder eller växlingar mellan depression och manisk eufori (upprymdhet).
Dessa ibland extrema växlingar i humör, motivation, energi och allmän funktionsförmåga kan utgöra ett allvarligt funktionshinder.
Vid en manisk episod är patienten överaktiv, pratsam, uppvisar koncentrationssvårigheter, har minskat sömnbehov samt kan vara mer socialt och sexuellt aktiv än vanligt ofta utan att beakta de eventuellt negativa konsekvenserna. Patienten kan bete sig på ett obetänksamt eller oansvarigt sätt till exempel beträffande ekonomiska transaktioner. Man skiljer mellan mani och hypomani. Hypomani går ofta med en känsla av upprymdhet och välmående och förmågan till koncentration kan vara intakt och till och med förhöjd medan den mer uttalade formen av förhöjt stämningsläge går med starkt försämrad koncentrationsförmåga och där funktionen alltid är kraftigt försämrad.

Jag kommer nog aldrig riktigt acceptera att jag alltid kommer få leva med det här.
Varje dag är en kamp.
Det ni ser i färg ser jag i svart vitt.

I am my own hero.
 My own rescue

Enkelimäinen

Glöm aldrig bort, varje nytt liv är ett oskrivet blad

..not sorry for me.
You don’t know who in the hell to
Or not to believe
You close your eyes
All well and good
I’ll kick you ass
Like I said that I would

Tankar, tankar, tankar och åter tankar..
Vem är jag egentligen när jag får utbrott? 3 stycken på ca 3 timmar nu.
Jag är helt utmattad.
Jag blir snart galen på alla tankar! Jag vill inte säga för mycket heller, vill inte få er att tro att mina föräldrar är monster.
Men att beskriva min känsla i kroppen just nu, det går inte. Jag känner mig så tom.
Längtar tills jag får komma till min pojkvän och lägga mig med honom, då blir det bra.
På Onsdag får jag reda på resultaten från testet, adhd.
Skulle inte förvåna mig om dom ställer mig på det också.
Men värsta tanken är nu hur det kommer gå för mina föräldrar..


Enkelimäinen

Jag tänker inte säga ett ord.. För det kommer bli helt fel, så fel.
Än en gång sitter jag ute i garaget, det är kallt som vanligt och huvudet värker.
Allting är sig likt när jag mår såhär.
Jag vet varken ut eller in, upp eller ner, jag vet ingenting.
Men jag hoppas på en förändring.
-
Första träningen idag, vilket gick super bra! Kändes riktigt skönt efter det där passet. Jag är sakta men säkert tillbaka till träningsstadiet!
Tänk att man kan brinna för så mycket och det är helt otroligt hur det kan betyda, dans är mitt liv, det är nånting man inte kan vara utan. Jag klarar mig inte mer än 1-2 år utan dansen
det är bevisat nu, cuz im back! (;
På måndag får jag reda på hur adhd-testet gick, spännande. Att ha ADHD skulle verkligen
sätta den sista spiken, det skulle inte vara så uppskattat att bli ställd för det nu.
Det är tillräckligt som de är nu.

På Onsdag blir det fotografering! Av mästerfotografen Sandra.
Bilder kommer då.

Enkelimäinen

Oscar Sandström, du har mitt hjärta i din hand.
Du är mitt liv.
My soulmate

Jag tänker aldrig förlora dig